Jag trodde att medelålders skulle innebära stabil, trygg i sig själv och en känsla av att veta vem man är. Men här är jag nu och är motsatsen till min idé om den mogna medelålders kvinnan. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad kommer sen?
Comments
Log in with your Bluesky account to leave a comment
Tunga frågor, jag slet med dem i slutet på 40. Allt kändes fejk, som att man spelade med i en teaterpjäs med kulisser runt omkring, där man var skådespelare i pjäsen "Familjen AB". Allt handlade om en fasad som jag inte kände mig hemma i och visste inte vad jag ville eller vem jag var.
Hemskt ledsen att komma med ett sorgligt svar, men jag kom fram till att jag ville skiljas efter 24 års äktenskap, och så blev det. Var fullständigt fruktansvärt för alla inblandade, men idag mår vi alla fantastiskt, och det hade vi aldrig någonsin gjort idag om jag hade stannat kvar i äktenskapet.
Läser just nu Dag Hammarskjölds "Vägmärken" och en passage är så här: "Är livet fattigt? Är icke snarare din hand för smal, dina ögonlinser grumlade? Det är du som måste växa."
Det här var inget förhastat beslut. Det var en tankeprocess som påbörjades 2009 och hade mognat klart 2014. Jag är väl trögtänkt, men jag var tvungen att vända och vrida på varje sten för att inte bara hitta skilsmässa som enda vägen ut. >
Men när alla tankar tillslut hade kokart torrt, så var det enda alternativet som var kvar. Jag kunde inte längre ge och bidra med något som jag inte hade att bidra med. I takt med personlig utveckling som vuxenlivet innebär, så hade vi blivit en person som inte längre representerade någon av oss. >
Jag har ägnat de senaste åren till att långsamt förbereda mig på en ny karriär pga har gått sönder fysiskt på jobbet.
Nästa vecka byter jag, och jag är en smula nervös inför den nya branschen.
Jag har ingen aning om var jag jobbar om ett år.
Än så länge krisar jag inte, men det kanske kommer.
Jag kommer att sakna att inte träffa gamla kollegor igen, samtidigt som det känns helt rätt att lämna.
Jag är färdig.
Att vara fysiskt paj fick mig att börja hobbyplugga. Med det kom insikten att jag behöver egentiden som studier innebär, och att jag mår bra av att hålla igång huvudet.
Har inte frågat men undrar om tidigare generationer kände så eller om de var säkrare, mindre val och möjligheter kanske? Eller är detta något som är inom oss som är nu. Nu när det är möjligt att utbilda sig (igen för en del), flytta och för en del få barn först i medelåldern.
Comments
Läser just nu Dag Hammarskjölds "Vägmärken" och en passage är så här: "Är livet fattigt? Är icke snarare din hand för smal, dina ögonlinser grumlade? Det är du som måste växa."
Nästa vecka byter jag, och jag är en smula nervös inför den nya branschen.
Jag har ingen aning om var jag jobbar om ett år.
Än så länge krisar jag inte, men det kanske kommer.
Jag är färdig.
Att vara fysiskt paj fick mig att börja hobbyplugga. Med det kom insikten att jag behöver egentiden som studier innebär, och att jag mår bra av att hålla igång huvudet.