En tung fråga för många men inte andra. Har ni åldersnoja eller trivs ni faktiskt med er ålder? Och det jag är nyfiken på; känner ni er lika gamla/unga som det står i passet? Shoot!
Comments
Log in with your Bluesky account to leave a comment
jag vet att det är jättefåningt men jag har lite åldersnoja inför att fylla 40 (som jag gör nästa år). det är liksom det där att man aldrig kan bli ung och dum igen. bara äldre och dum.
Lär som femåring ha sagt, att “man är 5 eller 85 år, beror på vilken fot man klivit ur sängen med!” Blir knappast 85, men som 63-åring kan jag konstatera att jag sagt en av mina top tio kloka saker som femåring!
Både ja och nej. Försöker omfamna min ålder med allt vad det innebär efter ett vuxenliv av självhat men ibland tänker jag ”shit jag är nästan 50!” och vill andas i en papperspåse. Det jag gillar minst är väl att tiden verkar gå fortare ju äldre man blir…
Jag hade åldersoja när jag fyllde 28, att vara närmare 30 än 25, men det var kortvarigt. Trodde det skulle dyka upp igen vid 50, speciellt efter skilsmässan, men den uteblev. Dock måste jag säga att efter jag fyllde 55, och jag fick jag reklam som nybliven senior 😐, men jag älskar att bli äldre.
Barnens mormor var alltid otroligt nära sitt inre barn, alltid glad, nyfiken, skrattade och höll på med bus hela tiden, hon sade en sak som har fastnat hos mig, att man är aldrig äldre än man känner sig, och det ligger mycet i det.
Jag är 61, har några irriterande krämpor, framför allt sover dåligt på nätterna, och lite problem med knän. Känner mig som 61, har inget problem med det.
Jag har en del åldersnojja, började få det när jag kämpade med postcovid - det var så mycket tid som gick åt till att bara vara sjuk och det gjorde mig stressad över att livet går så fort.
Håller med om detta. Postcovid har tagit nästan fem år av mitt liv nu och gjort att min ekonomi är pajad och min kropp är minst 10 år äldre. Eller ja, min mamma på 72 får hjälpa mig hemma så jag är väl minst 20 år äldre i kroppen. Det är tufft att acceptera.
Lite. Inte för att bli gammal i sig, men för att saker jag hoppas få uppleva, göra inte nog är möjliga längre. Dels håller kanske inte kroppen, dels finns det inte tid till till det.
Stor eller inte kan jag inte egentligen säga. Lite besvikelse: ja. Sorg? Kanske, på sätt och vis.
Jag gjorde diverse val när jag var yngre, och de har präglat vad som kom efter. Skulle jag viskat råd till tidigare-Pär om jag fick chansen? Definitivt.
Det stora rådet jag skulle ge till de som är yngre är detta:
Du har ett liv, du och endast du kan leva det: sträva efter att leva ett liv där du inte blir besviken på dig själv när du blir äldre. Lev ett liv där du kan känna sig stolt – inför sig själv, inte andra! – över det liv du levt.
Jag har ingen åldersnoja alls. Jag trivs med min ålder för känner att jag gör vad jag vill med det. Ibland vill jag bara läsa en bok eller är lycklig över en fin blomma. Men i nästa andetag dra på mig en kort lackkjol och höga kängor och dra på klubb och dansa. Men det är nog min personlighet. 😊
Är 66 och och trivs alldeles utmärkt med min ålder. Pensionärslivet spelar givetvis in. Kände länge att jag gjort mitt i arbetslivet och att uppnå pensionsålder var en befrielse.
Åldersnoja på så vis att jag inte fattar varfan åren tar vägen och att jag väldigt sällan känner mig hemma bland de i min egen ålder. De flesta jag umgås med är allt från 6-7 år yngre till 20 år yngre. Känner mig inte som 53. Fast å andra sidan är jag 53 så jag känner mig väl som 53, antar jag. 😅
Inte åldersnoja per se, men ibland kan jag tänka 'ojdå, är jag så gammal' mer som ett konstaterande men känner mig samtidigt yngre än vad jag egentligen är!
Ingen åldersnoja som så, även om jag skulle uppskatta om färre kroppsdelar värkte. Min 60-årskris är mer existentiell än åldersrelaterad. Mina föräldrar och svärföräldrar är döda, mitt enda barn är på väg att bli vuxen. Min generation blir en liten ö i tidens hav.
Känner mig inte vuxen trots 60+, inbillar mig att 40-åringar är i min ålder, samtidigt som jämnåriga ”ser så gamla ut”. Snacka om självbedrägeri 😂. Nojjan, hur ska man hinna med allt, innan man trillar av pinn.
Inte än. Bara 32. Tycker det är rätt nice att bli 30+ och få lite pondus och inte se ut som en nyexad liten flicka. Hade verkligen babyface i början av 20. Gick ner typ 10 kg i vikt efter andra barnet, vid cirka 29 års ålder och då hände det grejer i ansiktet!
Comments
Och alltid kännt mig yngre än siffran, del av mig som vägarr bli vuxen, något jag accepterat sen länge och kan tycka är rätt kul.
12 och 82 samtidigt. noja? nja.
Själv då?
Jag gjorde diverse val när jag var yngre, och de har präglat vad som kom efter. Skulle jag viskat råd till tidigare-Pär om jag fick chansen? Definitivt.
Du har ett liv, du och endast du kan leva det: sträva efter att leva ett liv där du inte blir besviken på dig själv när du blir äldre. Lev ett liv där du kan känna sig stolt – inför sig själv, inte andra! – över det liv du levt.
Känner mig inte som 42 för det mesta, utan tänker mig nog lite yngre. Trivs dock väldigt bra i min ålder och har inga problem alls att bli äldre.
Ibland känner jag mig väldigt mycket yngre. Ibland i umgänge med yngre - rätt gammal.