Vi som inte är skilsmässobarn förstår inte hur man kan lämna sin familj.
Det är helt obegripligt hur man inte väljer sin familj, man väljer bort den.
Vilket känslomässigt övergrepp det är.
Kommer nog aldrig riktigt förstå detta.
Att ha en familj är ett val - inte en tonårsförälskelse.
Det är helt obegripligt hur man inte väljer sin familj, man väljer bort den.
Vilket känslomässigt övergrepp det är.
Kommer nog aldrig riktigt förstå detta.
Att ha en familj är ett val - inte en tonårsförälskelse.
Comments
Man får väl förutsätta att jag inte anser att folk ska stanna i destruktiva relationer.
Jag är egentligen intresserad av folks syn på relationer och deras förväntningar.
Mitt intresse ligger snarare i att motverka att man går in i en relation med fel premisser.
Jag tror (eller rent av vet) att vissa har orealistiska förvändningar på hur en långvarig relation är. Det är dömt att misslyckas, helt enkelt.
Då kanske man ska satsa på kortare romanser istället. Utan barn.
När man skaffar barn på egen hand så finns det ju ingen som lämnar familjen.
Men det finns ju två i ett förhållande och om den andra partnern gör ett förhållande svårt eller omöjligt så kan att lämna vara det enda sättet att ge barnen en bra men delad familj.
Är ju samma mekanism somnat välja att gå. Man hatar den man valt bilda en familj med. Man slutar välja personen och vara ett team.
Då är det bättre man inte skaffar barn öht, om man inte pallar välja sin familj.
Saker händer på vägen och man får ta det som det kommer.
Min skilsmässa var plågsam, men efter några år har vi nu en fin relation. Alla har inte den turen dock.
Jag har personligen starka åsikter kring att ens flirta med andra i en stadig relation, för att det i sig är ett val och en distans man skapar. Mm.
Men måste välja enheten, det är inget som bara hålls ihop ”av kärlek”.
Jag fattar jag skriver självklarheter. :)
Att lämna sin familj tolkar jag mer som att man sticker utan att ta ansvar eller ha kontinuerlig kontakt som förälder.
Detta handlar mer om på ytan sunda relationer där en inte förstår vad en familj är. Typ. Om du fattar. :)
Problemet med att lämna med barn är ju dels att du har ett barn som får sin familj splittrad men… då måste också ha någon form av relation till barnets andra förälder. Man kan inte bara skita i det, vilket man kan vid en separationerna barn.
Man lämnar den familj man lever i. Det finns liksom inget fin omskrivning kring det som sker.
Att man sen ”omstrukturerar” eller vad man vill kalla det. Ja, absolut.
Men faktum kvarstå. Oavsett vad man tycker om separationen.
Är man en familj endast om det finns barn?
Och om dessa personer tex gör slut, då är man inte längre en familj. Och då kanske man träffar en ny - och då blir det en ny familj. Osv.
Och min deklaration svarade bara på din i starten. Det är alltså inte enbart egna upplevelser som påverkar hur man tänker kring separationer
Skolsmäsda/separation är lite mer komplicerat än "det är bara att..."
Jag tror verkligen på detta att man förutsätter att människornas smarta.
Risken att lämna sin egen familj är mycket större om ens föräldrar skilt sig. Det tycker jag ändå är intressant, liksom varför.
Eftersom man, som på påpekar, inte kan köra sitt eget race sen. Eller inte borde.
I en icke destruktiv relation är det inte bråttom att bara lämna.
Att ”vara kär” är mer av ett val än en känsla efter många är. Du måste aktivt underhålla det, aktivt välja personen, aktivt välja bort andra.
Livet är inte en romanistisk komedi, även om vissa tycks tro det.
Förälskelse är inte kärlek.
Jag är mer intresserad av mekanismerna som gör att man glider isär (eller att en lämnar), hur det sker och varför.
Jag förälder inte heller göra en poäng av att man inte kan separera och vara vänner.
(Härligt att ni har en bra relation!)
Jag anser att en relation är ett val - inte en känsla. Och jag tror att detta val inte är en medveten handling. För att försvåra (förflumma) ytterligare. :)
Mina skiljde sig när de blev pensionärer men borde gjort det långt tidigare
Jag tycker inte att någon ska leva i en dålig relation.
Jag tänker det är liknande mekanismer som gör att man väljer bort sina barn som partner, men att det är helt obegripligt att välja borta sina barn.
Det finns föräldrar som startar om och ser sina barn ur tidigare giftemål som besökande i deras nya familj. Där de faktiskt lämnat sin familj. Min gissningar är att de gjorde det mentalt långt tidigare innan skilsmässa
Och jag tror att de flesta är eniga om att det är obegripligt att överge sina barn. Men ändå sker detta. Jag skulle vilja förstå varför det sker, hur de människorna ser på detta.
Skaffa villa, barn och volvo sker nog ibland något av slentrian. Ingen djupare tanke eller önskan.
Man inser inte att man binder sig vid någon mentalt och socialt for life när man skaffar barn med dem.
Är detta något jag vill - eller något samhället vill.
Därför tycker jag det är bra att fler vågar inte skaffa barn.
Men jag tro inte detta är en semantisk fråga.
Om man tolkar det som att jag vill tvinga alla vara en kärnfamilj tror jag man missuppfattat det jag skrivit.
Och jag är genuint intresserad av att förstå varför vissa håller ihop hela liv medan andra inte gör det.
För jag tror inte svaret är ”de är varandras själsfränder”.
Det jag intresserar mig för är folks förväntningar på vad en familj är - och vilka människor det är som väljer att skilja sig.
Jag pratar ju inte om våldsamma relationer eller där två väljer vara vänner osv.
Men menar när en person utan förvaring bara aktivt drar en dag. Och kanske vill träffa barnen. Eller inte.
Det är ett val - det handlar inte om känslor. Folk förstår inte det.
”Va, skulle mina handlingar såra andra? Nä - det får stå för dem!”
”Det jobbiga” ska bara försvinna.
Jag förstår ju för egen del att personen inte är förmögen att vara där osv.
Men när det handlar om dig - inte barnen - har jag svårt att vara överseende.
Denna sorts människor har inte vuxit upp. Det vet inte vad ansvar är.
Man får trösta sig med att de förmodligen inte mår så bra. Och skulle de känna efter eller förstå vad de gjort så skulle de gå under.
Klen tröst - att någon mår piss.
Jag beklagar verkligen din förlust av din syster. ❤️
Att välja sin relation och partner, är inte samma sak som att man är främmande för en skilsmässa om det behövs.
Det är svårt förklara, men har man ”lätt” för relationer blir det inte en inre kamp som det blir för andra.
På samma sätt är sannolikhetslära något som handlar om chanser eller risker att något inträffar.
Att det är ens partner som genom sitt agerade har gjort ”valet” åt den som lämnar.
Varför lämnar folk relationer och vilka faktorer påverkar någons chans/risk att detta inträffar? Varför påverkar dess faktorer.
Jag vill veta varför något är en risk, inte bara att den är det.
Det jag blir mer paff över är att folk förväntar sig en avhandling i sociala medier. Och inte förstår nyanser. Men genom sig själv känner man andra, som det brukar heta.